nu senaste tiden och bloggandet har fått bli lidande, tycker ändå det som hänt varit mer prioriterat.

Vad ska man egentligen säga till en person som mår så dåligt att denne inte längre vill leva och inte kan se en enda possetiv sak i sitt liv. Jag har ju själv varit där men jag hade ju ändå folk i närheten som fick mig på andra tankar. Jag vill ju finnas till för denna person men det är så jävla svårt när denne inte vill ta emot min hjälp eller lyssna på vad jag säger. På ett sätt förstår jag denne med tanke på vad denne person har varit med om så kan det inte ha varit speciellt lätt liv att leva. Känns som om jag kommer alldeles för sent och inte kan påverka ett skit över hur det kommer att sluta. Vill bara fara och hålla om denne person och säga att allt kommer att ordna sig och bli bra så småningom det är bara vägen dit som är jobbig.

Just nu kan man bara hoppas att peronen i fråga tänker om ett par gånger till och väljer att ta tag i sitt liv istället för att avsluta det.

Det har varit en känslomässig berg och dalbana för mig också senaste tiden då det har varit en hel del blandade saker som hänt. I ena stunden är jag helt säker på att jag gjort rätt och att jag mår bra men sen kommer all tvivel och jag saknar det som en gång fanns. Blir inte bättre av att jag har en hel del fritid at utnyttja med att tänka alldeles för mycket. Försöker iallafall aktivera mig och hjärnan på andra sätt men det dröjer inte länge innan tankarna vandrar iväg åt helt fel håll då också.

Varför känner man sig så ensamen trots att man har mängder med folk runtomkring en som finns där för en?